2009-09-18-remarque-friedenspreis-schwed

The speech on the internet: www.bundespraesident.de Lovtal hållet av förbundspresidenten Horst Köhler till Henning Mankells ära med anledning av utdelningen av Erich Maria Remarques fredspris den 18 september 2009 i Osnabrück För fyra år sedan var jag värd för ett Afrikaforum som hade till syfte att sammanföra afrikaner och tyskar till en dialog om partnerskap. Med bland deltagarna fanns även Henning Mankell. Jag minns att han då berättade historien om en ung afrikan som gick omkring barfota, klädd i trasor. På sina nakna fötter hade han målat skor. Detta var ett sätt för den unge mannen, i sin djupa fattigdom, att markera sin värdighet. Trots att den stora salen på hotell Petersberg utanför Bonn var full med människor blev det alldeles tyst. Presidenter, affärsfolk, vetenskapsmän och konstnärer från Afrika och Europa lyssnade noga. Henning Mankell hade fängslat dem alla. Även idag kommer vi att ha privilegiet att få lyssna till Henning Mankell. För de flesta av oss är han känd som en författare med miljontals sålda kriminalromaner. Men hans konstnärsskap omfattar även andra genrer. Visste ni till exempel att han även har skrivit barnböcker och dessutom varit verksam som dramaturg? Man skulle kunna säga väldigt mycket om Henning Mankells verk, men jag tänker koncentrera mig på den del som han hyllas här för idag, nämligen hans Det finns väl knappast någon annan europeisk succéförfattare vars verksamhet man förknippar så intensivt med Afrika som Henning Mankell. Alla som har läst hans romaner, till exempel "Berättelse på tidens strand", "Comédia infantil" och "Vindens son" konstaterar snabbt att här reduceras inte Afrika till krig, katastrofer och sjukdomar. Nej, här får vi möta en kontinent full av kreativitet och kulturellt mångfald. Henning Mankell tar oss med till detta Afrika. Vi får uppleva levnadsmodet, sammanhållningen och öppenheten hos människorna i Afrika. Och vi blir mållösa när vi märker hur ignoranta vi är. Det är verkligen en stor glädje för mig att Henning Mankell får motta Erich-Maria-Remarques fredspris som delas ut av staden Prisets namngivare sade en gång så här om sin – kanske mest kända – roman "På västfronten intet nytt": "Denna bok är varken en anklagelse eller en bekännelse. Det är bara ett försök att berätta om en generation som förstördes av kriget – även om de undkom granaterna." Kriget gör att människorna reduceras till ett så primitivt stadium att Remarque betecknade soldaterna vid fronten som "människodjur". I denna viktiga antikrigsroman sitter en soldat vid sjukhusbädden till sin amputerade vän och funderar på hur han kan ta över skorna som kamraten inte längre kan använda – som om det vore det naturligaste i världen. Ett par dyra soldatstövlar börjar sin vandring – från den döende kamraten till nästa unga dödsdömda offer. Båda författarna, Erich Maria Remarque och Henning Mankell, har en sak gemensamt: med hjälp av små detaljer kan de konsten att berätta När Henning Mankell skriver om Afrika är våld och krig alltid med i bilden. Det är inte så underligt. Bara på 90-talet, efter det kalla krigets slut, dödades över åtta miljoner människor i beväpnade konflikter i Afrika. Det motsvarar nästan det antal soldater som dödades under första världskriget. Några av krigen i Afrika, till exempel i Angola och Moçambique, är idag som tur är avslutade. I andra delar av kontinenten pågår kriget fortfarande: i Öst-Kongo, Darfur och Somalia, bara för att nämna några exempel. Även i Europa har krig varit en nästan alldaglig del av livet under många århundraden. Det är faktiskt först när vi tittar på vår egen europeiska historia som vi förstår hur ovanlig den fred är som vi har haft nu i över två generationer. Och den ger oss mod: den visar att det går att Det gäller även för Afrika. Huvudansvaret för fred ligger i afrikanernas händer. Det är de också själva medvetna om. Afrikanska unionen söker egna vägar att sätta stopp för våldet. Hit hör också beslutet med principen om icke-inblandning på den afrikanska Militärt ingripande kan bara vara det allra sista alternativet. För det första och framför allt handlar det om att i tid kunna reagera på varningssignaler – innan människorna griper till vapen. I Afrika är förresten detta huvudsakligen eldhandvapen som fortfarande främst kommer från fabriker i Europa. Och det handlar också om att kunna känna igen de underliggande orsakerna till våldet i Afrika. Först när vi blir medvetna om sammanhangen mellan fattigdom, exploatering av råvaror, vattennöd och orättvisa handelsvillkor, först då kan vi förstå vårt medansvar som utomstående i konflikten i Afrika. Henning Mankell pekar alltid på dessa sammanhang i sina böcker och visar även konkret på spåret till exploateringen som leder direkt till oss. På så sätt håller han upp en spegel framför oss och ger oss en möjlighet att förstå vad det handlar om. Det är viktigt eftersom många nyhetsmeddelanden om Afrika ofta inte berör oss längre; ibland överstiger de helt enkelt vår föreställningskraft. Henning Mankell opponerar mot denna likgiltighet i sin litteratur – precis som Erich Maria Remarque som en gång sade: "Om jag visar en människa för er i hela sin helhet, med sin tilltro och de förhoppningar han hyser, men också de problem han har, och sedan visar för er hur han dör, då kommer detta att etsa sig fast i era minnen för alltid." Erich Maria Remarque sade också: "Mitt tema är människan under detta århundrade och frågan om humanitet." Henning Mankells Henning Mankell drar sig inte för att beskriva döden, men han ägnar sig också intensivt åt de levande. I en intervju kritiserade han – enligt min mening helt riktigt – att Afrika i västerländska huvuden har reducerats till katastrofer, våld och förödande epidemier med följande ord: "Om vi håller oss till massmedias bild av Afrika, då lär vi oss allt om hur afrikanerna dör, men ingenting om hur de lever". Ofta är de levande också överlevande. Jag tänker då bland annat på de män som fick sina händer avhuggna för att de inte skulle kunna gå och rösta, på de kvinnor som blev offer för systematisk våldtagning, och på de barn som aldrig har lärt sig något annat än att döda. Henning Mankell skyggar inte tillbaka för starka ord. Hans bilder och beskrivningar är drastiska, vilket gör det obekvämt och uppskakande för läsaren. Men även om man tycks stå hjälplös inför våldet, så kan man ändå hjälpa offren att leva vidare. Även det är ett budskap i Den berättelse som kanske gör mest intryck på oss är nog hans berättelse om Sofia. Som liten flicka i Moçambique trampade Sofia på en landmina. Det var bara ett kort steg från vägen. Explosionen dödade hennes syster och lemlästade henne själv. Båda benen måste amputeras. Och ändå har hon en ofattbart stark vilja som inte kan förstöras av någon sprängsats. Viljan att leva, viljan att känna lycka och dela denna med andra. Idag är hon mor till två barn, och Henning Mankell kallar henne för en av sina närmaste och käraste vänner. Läs hans berättelse om Sofia – om ni inte redan har gjort det. Ni kommer att bli förvånade över hennes mod, och ni kommer också att känna samma djupa vrede över det meningslösa i det våld hon blivit utsatt för. Varje år lemlästas omkring 6 000 människor av landminor runt om i världen. Vart tredje offer är ett barn. Jag ser den här prisutmärkelsen till Henning Mankell också som ett bevis på att man i "fredsstaden" Osnabrück vet att en stabil fred är mycket mer än blotta frånvaron av krig. Fred kräver utveckling och rättvisa. Sammanhanget mellan fattigdom och våld är välkänt. När människor inte ser några möjligheter och inte har några perspektiv, då tar våldets demon snabbt över. Så är det inte bara i Afrika och det har heller inget med de påstådda "arkaiska" stamkulturerna att göra, som ofta nämns i massmedia. Detta är något som Henning Mankell hela Jag kommer fortfarande mycket väl ihåg ett samtal jag hade med honom i Berlin 2006. Han sade då att för honom låg Europas centrum varken i Bryssel, Paris eller Berlin, utan på den lilla medelhavsön Lampedusa. Här spolas ständigt döda afrikaner i land efter att har försökt ta sig till Europa med båtar. Jag är rädd att om ingenting sker kommer antalet båtflyktingar att öka dramatiskt. Att hermetiskt tillsluta Europas gränser däremot är ingen lösning vare sig politiskt eller moraliskt. Istället måste man skapa förutsättningar som tillåter människorna att stanna kvar i Afrika. Det skulle de göra om de hade tillgång till utbildning, arbete och säkerhet. Att tro att detta inte skulle kunna gå att genomföra är inte bara fel, det är också människoföraktande – och smakar rasism. Naturligtvis behöver vi "good governance" i Afrika. Framför allt är det de fattigaste som lider av korruptionen. Och det finns fortfarande alldeles för mycket korruption. Men vi behöver också förändringar i världen utanför Afrika, inom handels- och råvarupolitiken, inom det utvecklingspolitiska samarbetet och inte minst också inom Afrikas representation i de multilaterala institutionerna. Och ingen annan kontinent står Afrika så nära som Europa. Jag tycker det är mycket hedrande och lovvärt att fredsstaden Osnabrück med årets prisutdelning riktar uppmärksamheten mot den afrikanska kontinenten. Även er stad, mina damer och herrar, kan bidra till ett partnerskap med Afrika. Jag tänker då till exempel på kommunala partnerskap, kanske till och med i samarbete med andra europeiska länder. Jag tänker på kooperationer mellan olika institutioner, skolor och föreningar med samarbetspartner i Afrika. Det som är viktigt är de direkta mötena med människorna. När människor firar och sörjer tillsammans, talar med varandra och lyssnar på varandra, då uppstår personliga bindningar och ömsesidig förståelse. I regel krävs det heller inte så stora resurser. Minst lika viktigt är den personliga viljan att på lång sikt engagera sig för Afrika. Er stad har idag redan ett viktigt dokumentationscentrum om krig och krigets orsaker. Det skulle kunna fokusera ännu starkare på Afrika. "Jag dör, men minnet lever". Så lyder titeln på Henning Mankells skildring av ett projekt i Uganda – "Memory Book". I projektet ges aids-sjuka föräldrar, som vet att de ska dö, möjlighet att skapa minnesböcker för sina barn. I Afrika finns det tolv miljoner aids- smittade föräldralösa barn – en siffra man knappast kan föreställa sig. Bokprojektet riktar uppmärksamheten mot de människoöden som döljer sig bakom denna siffra – föräldrar såsom barn. Projektet hjälper barnen att förstå sitt eget liv bättre. Det ger dem en identitet som i sin tur ger dem kraft och styrka att forma sitt eget liv, sin egen framtid. Då många av deltagarna själva varken kan läsa eller skriva innehåller böckerna ibland bara målade bilder och små föremål Böckerna är således ett ytterst rörande och gripande vittnesmål på Respekten för människorna i Afrika och för deras värdighet går som en röd genom Henning Mankells verk. Han varken romantiserar eller demoniserar. Istället leder han läsaren in i en för européer geografiskt nära men emotionellt ofta mycket främmande värld. En värld, där ett människoliv är en del av en berättelse som började långt före födelsen och som berättas vidare långt efter döden. Jag kan därför bara råda alla att ge sig ut på en tankevandring med Henning Mankell genom Afrikas mytiska självbild och identitet. Och var inte rädda att Till skillnad från många andra som bara engagerar sig på långt håll, vet Henning Mankell vad han talar om. Han tillbringar halva året i Moçambique. Han lever, som han själv säger, med ena foten i den svenska snön och med den andra i den moçambianska sanden. Förutom sitt humanitära engagemang arbetar han tillsammans med afrikanska konstnärer i sin Teatro Avenida i Maputo och har grundat ett förlag för unga svenska och afrikanska författare. När det gäller att visa respekt för Afrika är Henning Mankell ett utmärkt exempel – han lever som han lär. Det är viktigt för att verkligen kunna förstå och begripa situationen i Afrika. Därför kommer jag att fortsätta att lyssna på Henning Mankell när han berättar för mig och oss alla om Afrika . Nu tänkte jag tala om några levande varelser, som med sin skönhet, lätthet och förvandlingsförmåga alltid har sporrat människors fantasi i hela världen – jag tänkte tala om fjärilar. Henning Mankell nämner dem ofta. Deras förmåga att utan några som helst problem övervinna gränser har inspirerat honom till titeln på teaterpjäsen "Butterfly Blues", en pjäs om flyktingarnas öde. Fjärilar dyker även upp i Memory Books – som när en mor lägger fjärilar i minnesboken hon skriver för sina barn. Och hos Erich Maria Remarque flyger de över skyttegravarna och landar på de fallna soldaternas kranier. Deras stilla skönhet skymmer skräcken och föder nytt hopp. Afrika är en kontinent fylld av skönhet, lätthet och förvandlingsförmåga – Afrika är fullt av fjärilar. Och Henning Mankell är en vän.

Source: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Reden/DE/Horst-Koehler/Reden/2009/09/20090918_Rede_Anlage2.pdf?__blob=publicationFile